Superkvinnan är överskattad.

Jag vill inte vara en “superkvinna”, jag vill leva ett härligt liv.

Jag har vuxit upp med kvinnliga förebilder som fixar allt. Men drömmen om att vara en superkvinna, jonglera alla delar av livet utan ansträngning med ett leende, känns faktiskt inte så drömmig.

Det låter för mig som people pleasing inslaget i något slags *girl power* perspektiv. Ni vet hon som vi sett i reklamerna, på tidningsomslagen. Som har “allt”. Toppjobb, tar allt ansvar hemma, perfekt mamma, perfekt lägenhet, ser perfekt ut, alltid trevlig med en ängels tålamod och ett perfekt leende på läpparna. Men som i slutet av dagen inte investerar i sig själv.

Som är så upptagen med att vara perfekt att hon inte har tid att känna efter och vara närvarande. Som tar ansvar för allt i hela världen utom sitt eget välmående. Som sätter alla andra och deras åsikter framför hennes egna behov, gränser och njutning i livet.

Det är klart att jag vill tjäna pengar, finnas där för dom jag älskar, trivas i min kropp och ta ansvar. Men aldrig på bekostnad av min hälsa, min sinnesfrid eller livsglädje.

Bilden av superkvinnan som gör allt känns helt ärligt utmattande. Och det verkar den vara om vi kollar på statistiken över utbrändhet. Vad spelar det för roll om andra ser mig som en “bra person” om jag inte ens orkar stå upp efter att ha gjort allt för alla andra hela dagen.

Jag vill se fler kvinnor som säger f*ck off ibland, sätter tydliga gränser och gör vad dom vill, går efter vad dom vill ha och investerar i sig själva. Som vet att dom är värda allt dom vill ha utan att behöva visa upp en perfekt fasad. Som gör vad f*n de vill istället för vad som förväntas hela tiden. Som utgår från vad som känns härligt och lägger duktigheten på hyllan. Det är den typ av förebild jag vill ha, vara och se i världen.

/Ellinor Sätterqvist