Älskade prestation.

Jag älskar att prestera. Vi hade tidigare en destruktiv relation, prestation och jag, men nu har jag blivit kär i det igen, på ett sunt sätt.

För mig har prestation tidigare varit skadligt för jag ville alltid prestera på topp, till vilket pris som helst, oavsett förutsättningar eller drivkraft.

Att ta mig ur det destruktiva förhållandet vi brukade ha var för mig en fråga om motiv och prioritering. Att stanna upp och verkligen reflektera över:

Vad vill jag göra riktigt bra och varför?
Vad är egentligen min drivkraft här?

Är det att jag ska..
..bevisa något för min omgivning?
..kunna skryta om saker på sociala medier?
..få beröm av min chef?

Eller värst av allt - försöka övertyga mig själv om att om mina prestationer är bäst så är jag som person också det?

Jag älskar er högpresterare där ute. Det är en enorm styrka i att veta hur man gör för att bli riktigt j*vla bra på något. Men det förutsätter att vi utvärderar våra motiv så att vi kan välja det som känns absolut mest meningsfullt, kul och spännande så vi kan leva bra liv.

Att inte sätta sitt värde i sina prestationer handlar inte om att sluta prestera. Tvärtom.

När du lyckas frikoppla dig själv och ditt värde från dina prestationer kan du prestera på helt sjuka sätt för du slutar ta misslyckanden så personligt.

Det handlar om att sluta göra vad alla andra tycker du ska göra, styras av andras agendor och istället göra vad du drömmer om.

Det handlar om att jobba med den där elaka rösten som säger åt dig hur kass du är om du inte alltid är bäst.

Bygg ditt liv på det sättet du vill ha det och lägg tid på att bli riktigt jäkla grym samtidigt som det känns riktigt bra för dig.

Om du behöver hjälp så finns jag här.

// Ellinor Sätterqvist