Imposter syndrome på jobbet.

“Herregud, jag fattar ingenting och alla andra ser ut att förstå precis. Om jag frågar kommer de förstå att jag inte hör hemma här.”

Jag sitter i ett stort konferensrum med dyr inredning och diskuterar strategi för nästa kvartal. Jag är yngst som vanligt och hänger inte alls med på varför förslaget vi just nu pratar om make sense.

Från min synvinkel vore ett annat förslag uppenbart bättre men eftersom ingen tagit upp det bara antar jag att de redan har tänkt på det, analyserat det noga och hittat flera argument till varför det inte skulle vara lika bra som det vi pratar om nu - bara att jag inte fattar det.

Jag ser framför mig hur jag ställer den dumma frågan jag tänker på och att alla himlar med ögonen.

Att han som leder mötet bara pekar på dörren och ingen möter min blick.

Kanske att jag får packa ihop mina saker i en låda och gå på dagen som i amerikanska filmer.

Det enda som känns värre än att vara tyst är att fortsätta att inte fatta någonting, då kommer jag ju inte kunna bidra med något värdefullt senare heller.

Eller som farmor brukar säga: bättre att fråga och verka dum än att vara tyst och förbli dum.

Så jag ställer min dumma fråga och det blir tyst. Jag inser att förslaget jag gett varken är dumt eller självklart och att jag sitter där för att jag är duktig på vad jag gör och har andra kompetenser än övriga i rummet.

Vi fortsätter mötet och jag fortsätter delta, bidra och göra mig hemmastadd.

Det känns så tråkigt att tänka på hur många bra idéer som aldrig kommer upp för att vi är rädda för att uppfattas som att vi inte har koll på läget.

Du sitter i rummet för att bidra. Att säga vad du tänker fast det känns läskigt är det bästa du kan göra för både för dig själv och för ditt team/arbetsplats.

Om du känner igen dig så vill jag utmana dig att börja berätta vad du tänker och delta.

Om det känns svårt så finns jag här.

// Ellinor Sätterqvist